Amanda Göthberg. BILD: Mäklarsamfundet

Den svenska småhusidyllen har alltid varit en laddad del av vår kultur. Den har symboliserat trygghet, stabilitet och det lilla livet, men också stagnation, konformism och vardagstristess. Den som inte velat, eller kunnat delta i villalivet har riskerat att hamna i ett bostadsmässigt utanförskap, ofta av sociala eller ekonomiska skäl som i sin tur kan odla även ett utanförskap i vilken livsstil som är tillgänglig. Detta oavsett om det handlar om unga vuxna, nyanlända, ensamstående eller de som väljer bort traditionella familjemönster. 

Att småhuset fått denna symboltyngd handlar inte bara om bostadspolitik – utan om kultur och nationell identitet. I dag bor hälften av hushållen visserligen i villa, men för nya generationer blir det allt svårare att förverkliga småhusdrömmen och den låga rörligheten i det befintliga beståndet skapar bromsklossar. När villadrömmen förskjuts från en för många gemensam erfarenhet till något som är få förunnat förändras inte bara bostadsmarknaden – utan vårt sätt att se på hem, klass och tillhörighet.

Drömmen som formade Sverige

Den svenska drömmen om villa, Volvo och vovve, genererar många tydliga bilder. På många sätt utgör de också en berättelse om Sverige och den svenska drömmen. En kultur där förankring, ansvar, äganderätt och familjeliv har fått utrymme. Där vi trots vårt vinterhalvår och årstidernas skiftningar värnat att ha den där egna täppan och trädgården. Och där småhuset sedan länge varit betydligt mer än bara en boendeform – det har varit symbolen för det goda livet.

Drömmen om ett eget hus med en trädgård att vårda och ett garage att fylla, har levt starkt i det svenska folkdjupet. Det har heller inte ursprungligen varit en höger- eller vänsterfråga. Det var egnahemsrörelsens ideal om ett anständigt och självägt boende för arbetarklassen la grunden för detta för snart ett sekel sedan. Att äga och se om sitt eget hem var snarare synonymt med ökad autonomi som var tillgänglig även för de med lägre inkomster. Radhusens identiska längor blev en symbol för en jämlik boendeform i jämlika kvarter. Bilderna är kollektiva och igenkännbara. Att ha ett hus har länge varit att ha lyckats – men också att höra till.

Men vad händer när småhusdrömmen glider allt längre bort för den breda allmänheten – och närmast blir en exklusiv rättighet för dem med de högsta inkomsterna? 

När vardagslivet blir en ekonomisk fråga

Detta får inte bli en dröm som endast är inom räckhåll för de med de högsta inkomsterna.

Amanda Göthberg

Mäklarsamfundets senaste rapport Villadröm och verklighet visar att villaboendet i snabb takt håller på att bli en klassmarkör. Sedan bolånetakets införande har andelen hushåll i familjebildande ålder som bor i småhus minskat med runt 16 procent. Nedgången förstärktes när amorteringskraven infördes mellan 2016 och 2018 – regelverk som i praktiken låser ute stora grupper från småhusmarknaden.

Indexet som presenteras i rapporten visar också hur djupt obalansen går. För att ett hushåll ska kunna köpa en genomsnittlig villa i Göteborg krävs i dag en kontantinsats på drygt en miljon kronor – och en sammanlagd månadsinkomst på minst 84 000 kronor. Det är mer än vad majoriteten av svenska hushåll tjänar och har en rimlig chans att spara ihop till. Detta syns också i statistiken – bland hushåll med de lägsta inkomsterna har andelen boende i småhus sjunkit med cirka 15 procent på bara ett decennium.

I takt med stigande priser, skärpta kvar att leva på-kalkyler och en marknad som gynnar de som redan äger, förskjuts villalivet från något folkligt till något som är få förunnat. Det är inte längre självklart att den som arbetar som sjuksköterska, polis eller lärare har råd att bo i ett helt genomsnittligt småhus. 

En dröm värd att försvara

Småhusdrömmen både handlar om och förknippas med långt fler saker än tak över huvudet. Den är också synonym med tillgång till miljöer som ofta präglas av god service, bra grannsämja, bra skolor för barnen, låg kriminalitet och hög livskvalitet. 

Detta får inte bli en dröm som endast är inom räckhåll för de med de högsta inkomsterna. 

Text: Amanda Göthberg, Mäklarsamfundet