Utflyttningen från städerna som aldrig riktigt hände – eller?

Under pandemiåren snurrade en berättelse flitigt i bostadsmarknadens ekokammare. Den kunde kokas ner till en enkel tes: nu lämnar vi storstäderna.

Distansarbetet hade frigjort oss från kontorsstolarna, och flyttlasset skulle gå från Södermalm till Sörmland. Bostadsmarknaden på landsbygden rusade,

fritidshusförsäljningen nådde rekordnivåer och reportage om storstadsbor som ”hittat hem” ute i landet avlöste varandra.

Det var en bra berättelse. Den stämde bara inte riktigt.

Rekordnivåer under pandemin

Förra året publicerade Statistiska centralbyrån rapporten Pandemin ändrade flyttmönstren – men bara tillfälligt. Den visar att inrikes nettoutflyttning från Stockholm nådde rekordnivåer under pandemin – omkring 7 850 personer lämnade länet 2021. Men redan 2023 var nivåerna för nettoutflyttning tillbaka där de låg 2016–2018. Storstäderna återhämtade sig alltså både snabbare och mer fullständigt än profeterna förutspått.

Men det här är inte en krönika om att ingenting hände. För något hände. Det var bara mer nyanserat.

Det avgörande som ofta missas är vart folk faktiskt flyttade. Svaret är: till Uppsala. Till Lerum. Till Haninge och Vellinge. Pendlingskommuner nära storstäderna blev vinnarna, inte Ångermanland. Många valde också att köpa ett fritidshus i stället för att flytta permanent.

Det säger något om hur vi förhåller oss till staden. Vi klagade på trängseln, bullret och bostadspriserna. Men när vi väl fick friheten att flytta stannade de flesta kvar, eller slog sig ned på pendeltågsavstånd. Den fullständiga ortsberoendefrihet som förväntades revolutionera bostadskartan uteblev.

Tecken på storstädernas gravitationskraft

Vad innebär då detta framåt? Framför allt är det en bekräftelse på något erfarna mäklare nog visste intuitivt hela tiden: storstadsattraktiviteten är djupare rotad än vad enstaka kriser förmår rubba. Pandemin skapade en tillfällig korrektionsrörelse, inte ett strukturellt skifte. Att bostadsrätter i Stockholms innerstad nu prissätts till bara tre procent under toppen från 2022, trots den snabbaste ränteuppgången sedan 90-talskrisen, är ett tecken på storstädernas gravitationskraft.

Det som däremot förändrats mer permanent är geografin kring pendlingsgränsen. Möjligheterna till hybridarbete, även om de på vissa håll nu stramas åt, har gjort bostäder inom en timme från innerstaden strukturellt mer attraktiva. Det vi ser är en justering av radien.

De flesta som flyttade till pendlingskommunerna under denna period har också blivit kvar. En intressant iakttagelse är dock att det, bland de yrkesgrupper som flyttade, i högre utsträckning är personer i chefsroller som stannat kvar. Det tyder på att befolkningssammansättningen i pendlingskommunerna till viss del kan komma att präglas av olika yrkesrollers flexibilitet och möjligheter till distansarbete.

Kanske är det också så pandemirörelsen bäst förstås i backspegeln. Inte som ett misslyckande för landsbygdsdrömmen, utan som en bekräftelse på en ny storstadsgeografi. Storstadens gravitationsfält sträcker sig lite längre i dag än för tio år sedan. Den som bor i Gnesta eller Norrtälje är inte längre en utflyttare, utan en stockholmare med lite mer utrymme.

Text: Hampus Brodén, vd för Stabelo