Månadens intervju med Anna Lindholm Eriksson

Som barn drömde hon om att jobba på bank, så hon började jobba på bank. Där träffade hon mäklare och började drömma om att bli en sådan, så hon blev en sådan.
Sedan hamnade livet på ett litet sidospår, men sedan ett år är Anna Lindholm Eriksson tillbaka i branschen på fulltid.

Anna Lindholm Eriksson beskriver sig själv som en ganska glad och positiv människa, trots att det, som hon säger, ”varit ganska mycket”.

– Humor är viktigt för mig, utan den hade jag gått under tror jag.

Det hon bland annat syftar till är det som fick henne att sluta med mäkleriet efter bara några år på 00-talet, när hon jobbat på Fastighetsbyrån mellan 2000 och 2004, att hon fick en son med svårt hjärtfel.

– Han fick ett nytt hjärta som åttaåring, men sen fick jag fler barn och hade inte tid. Kunde inte fokusera på mig själv som jag kanske hade velat. Dessutom hade man inte samma trygghet där som med andra arbetsgivare, med lön och pension och den biten, även om det har blivit bättre nu än för 20 år sedan, säger hon.

Så när hon gick tillbaka till arbetslivet blev det som ansvarig för nyproduktion inom allmännyttan istället, och det är egentligen först förra året hon kom tillbaka till fastighetsmäklaryrket fullt ut. I mars började hon hos Riksmäklaren i Uppsala.

– Jag tänkte att nej, nu är barnen stora och nu vill jag jobba som mäklare igen och snart är det väl ingen som vill anställa en. Jag hade registrering och försäkring kvar hela tiden så nu är jag mer min egen, på gott och ont, säger Anna Lindholm Eriksson.

Vad fick dig att vilja bli mäklare till att börja med?
– I och med att jag jobbade på bank från början – jag gick direkt från skolan till Sparbanken – hade jag mycket kontakt med mäklare, och tyckte att det verkade som ett väldigt roligt jobb. Att få vara med från början och vara en viktig del i någons resa till en bostad. Det kändes som ett kul och fritt jobb där man fick vara delaktigt i att göra folk nöjda och glada.

Det är ingen slump att Anna Lindholm Eriksson hamnade på en bank. Redan som liten fantiserade hon om att jobba just på bank, eller sitta i kassan på Ica, för att de fick handha pengar.

– Jag hade en låda med alla mina papperspengar och lekte kontor hemma. Så jag var väl intresserad av det monetära och det där med kunder redan då.

Efter ekonomisk linje på gymnasiet började hon alltså på Sparbanken som aspirant.

– Man läste som det i flera år så det var en ganska gedigen utbildning, den omfattade till exempel Jöken som ju senare kom med i mäklarutbildningen. Tyvärr kom ju bankkrisen precis när jag var klar och alla som varit där kortare än sex år fick gå. I dag hade man nog sparat oss med den nya kunskapen, men nu fick de äldre sätta sig i kassan igen och det blev ett problem. Men det var efter det jag utbildade mig till mäklare.

Minns du din första förmedling?
– Nej, men det jag kommer ihåg är en tjej i Uppsala som hade blivit så inspirerad av mig att hon också ville bli mäklare. Och hon blev det också, och säger det varje gång hon ser mig. Så det var kul! Något bra gör man visst.

Anna Lindholm Eriksson säger att marknaden satte igång ordentligt 2000 och att det var lätt att få in objekt.

– I dag tar spekulanterna hem tre-fyra mäklare och det blir säljmöte varje gång, men då fanns det mycket färre mäklare. I och med att jag jobbade via Sparbanken fick vi även folk därifrån. Vi på Riksmäklaren i dag är mer fristående och jobbar med alla banker, och det har både för- och nackdelar. Det är bra att inte alla styrs mot en bank, men sen väljer många ändå något som har allt under samma paraply.

Hon talar varmt om kollegorna på Riksmäklaren och säger att hon får hjälp direkt vid behov.

– Det är alltid någon på kontoret som kan hjälpa till med till exempel en visning, vår sammanhållning är jättefin. För mig är inte kronorna det viktiga utan att kunna sticka iväg ibland om det är något med familjen. Tjäna massor vill väl alla göra, men inte till vilket pris som helst.

Balansgången är svår, menar hon, eftersom det är så lätt att jobba ihjäl sig som fastighetsmäklare för att göra alla glada och nöjda.

– Man måste hitta någon slags balans och det är något nya mäklare verkligen behöver tänka på. Jag har lärt mig att prioritera bort saker. Men sen är jag sådan som person att jag vill svara snabbt, eftersom jag själv vill ha svar snabbt. Det är viktigt att vara tillgänglig, eftersom det nästan är det mäklare får mest kritik för – att vi inte svarar på mejl eller inte är anträffbara. Och det vill jag inte få.

I dag jobbar Anna Lindholm Eriksson enbart på provision och säger att hon tjänar ungefär som tidigare, en normal medelinkomst.

– Jag har precis kommit i gång så det tar ju ett tag innan man jobbat upp ett tempo, och det är klart att jag siktar högre. Men man får jobba ganska hårt för att få bra betalt i mäklaryrket, det räcker inte med två-tre objekt i månaden utan krävs minst sju-åtta och det är svårt att komma upp i. För mig är det viktigare med en trevlig vardag.

Trots detta märks en viss tävlingsinstinkt, Anna Lindholm Eriksson hatar att inte få in allt hon åker på, som hon vill, men har fått lära sig att hantera besvikelse.

– Det triggar mig också. Att nästa gång, då jäklar, och så satsar man upp till tänderna. Man lär sig hela tiden – vad gjorde jag bra, vad gjorde att du valde en annan mäklare, jag frågar alltid för att kunna vässa mig. Ofta är det att de hade en paraplylösning eller tog lite mindre arvode, men det är säkert så att de klickat bättre med någon annan också. Sen är Uppsala ingen jättestad men har väldigt många mäklare så man får vara snäll mot sig själv.

Hur mycket jobbar du?
– 40 timmar i veckan, men oregelbundet är det ju. Jag jobbar hellre på kvällen än på morgonen och på det viset passar jobbet mig eftersom de tär då säljare och köpare har mest tid att prata och gå på visning. Man kan lägga upp sin vardag ganska bra och det är viktigt att ha struktur. Lägga upp en plan för veckan så att man vet i stora drag vad som ska göras och sen peta in lite tid för sig själv… eller journalister som ringer och stör. Haha.

När har du fritid då?
– På lördagarna är det oftast inga visningar, och på söndagseftermiddagarna är det ändå ingen i familjen som är intresserad av att umgås med mig. Det räcker att man swishar och lagar mat och tvättar åt dem, de har sina liv nu. Sen har min syster en stuga i Vemdalen dit jag kan åka för att slappna av, och hon kan åka till vår lägenhet i Spanien.

Riksmäklaren är baserad i Uppsala och Anna Lindholm Eriksson säljer i hela länet, men det är inget som hindrar att hon säljer någon annanstans i Sverige eftersom de inte hör till någon kedja.

– Inget förbjuder mig att sälja till exempel på Gotland där jag är på somrarna. Pappa är därifrån så vi har hus där. Min farfar var fyrmästare på Stora Karlsö så anknytningen är stark.

Vad skulle du göra om du upptäckte att en kollega gör fel?
– Prata med kontorschefen och göra en bedömning där. Men om det var ett misstag skulle jag säga till direkt och hoppas att andra skulle göra det till mig också, för annars kanske man gör om felet igen.

För att hålla sig ajour har hon köpt boken Fastighetsmäklaren och juridiken, även om hon känner igen det mesta från förr. Bland det tydligaste som hänt är att det kommit fler etiska regler.

– Just nu har jag det väldigt bra för det är många som läser till mäklare här, en av dem jag jobbar med gör tentorna nu och har allt i färskt minne. Så det är en win-win. Om det är något större ringer jag Mäklarsamfundets jurister.

Vad gör du om fem och tio år?
– Om fem år jobbar jag fortfarande och har förhoppningsvis en jämn ström av inkommande objekt. Om tio år har jag gått i pension.