Månadens intervju med Katarina Bufvers

Ungdomsdrömmen om att bli mäklare kändes avlägsen, så Katarina Bufvers började arbeta inom socialtjänsten. Men så småningom återvände hon till skolan och tog sin mäklarexamen, sedan dess har hon inte sett tillbaka. Och driften framåt har dessutom fört henne ända till Afrikas tak – Kilimanjaro.

Katarina Bufvers hade mest roligt i grundskolan och fick inte ut några värst bra betyg, och började sen på kortast möjliga utbildning för att slippa ifrån skolan – en lanthushållsskola.

– Alla tyckte ju att man skulle gå i skolan, men jag lyckades alltid få jobb ändå, det fanns ju på den tiden. Jordgubbsplockning, lokalvård, tvätteri, stå i korvkiosk … hur mycket som helst, säger hon.

Och sen började hon jobba med utsatta ungdomar med missbruksproblem och psykisk ohälsa på Ungdomscentrum. Under tiden där fick hon bra kontakt med en kvinna som var rektor på komvux.

– Hon blev som en mentor för mig och sa till slut att nu är det väl dags att läsa in gymnasiet, då var jag 28-29 år. Så jag läste in de tre åren på två och gick ut med bra betyg, men fortsatte att jobba inom socialtjänsten även om fastighetsmäkleri fanns i bakhuvudet. Sammanlagt var jag där i 17 år varav de tre sista med ekonomiskt bistånd som socialsekreterare, säger Katarina Bufvers och avslöjar att hon fick jobbet som socialsekreterare trots att hon inte hade någon socionomutbildning för att de så gärna ville ha kvar henne.

– Det blev ett himla liv på facket. Men till slut lämnade jag ändå – jag hade läst att mäklarutbildningen skulle bli högskoleutbildning snart och då fick jag bråttom.

Så till slut blev det av, drömmen hon haft ända sedan hon som fjortonåring åkt omkring med sin pappa som byggde och tänkt att hon nog borde bli någon som förmedlar hus.

– Då kändes det så ouppnåeligt på något vis, hur skulle jag kunna bli det, tänkte jag?

Tio tusen kronor och två terminer på statens skola i Härnösand gjorde susen och 1996 fick Katarina Bufvers sin mäklarexamen. Fastighetsbyrån, som då hette Sparbankens fastighetsbyrå, sökte folk och där blev hon kvar i tre år. När Sparbanken och Föreningsbanken slogs ihop och så småningom blev en franchise klev hon och två medarbetare av och startade Mäklarhuset i Sundsvall den 1 mars 1999.

– Vi hade råkat läsa i tidningen att han som drev kontoren i Göteborg, Ulf Ousbäck, ville göra en kedja och då anmälde vi vårt intresse. Vi blev det 28:e kontoret som gick in och har varit där sedan dess. 2006 gick en av oss tre i pension och samtidigt startade vi kontoret i Vemdalen. Det har vi precis sålt till två av våra medarbetare, men jag har kvar 20 procent.

I dag är de fyra delägare i Sundsvallskontoret där två av medarbetarna gått in.

Socialarbetare och mäklare känns lite som varsin ände av spektrat, finns det några likheter mellan dina yrkesval?
– Jag vill påstå att det finns många likheter, i både psykologi och människokännedom. Vi som mäklare kommer ju jätteofta hem till familjer som gråter av skilsmässor eller dödsfall. En morgon väcktes jag av ett samtal strax efter att ha skrivit kontrakt: ”Han har träffat en ny”… Det går inte att bara klampa in och tänka försäljning, så har jag aldrig jobbat. Det är klart att jag drivs av att tjäna pengar men det är inte den största drivkraften. Jag vill göra ett bra jobb och att folk ska må bra omkring mig, säger Katarina Bufvers.

Hon berättar om ett av sina första uppdrag för en familj där hon dessutom hjälpte till med skuldsaneringen och konstaterar att ”förmodligen pratar de gott om mig”. En annan gång hade en familj betalat hyran, men inte lånet, och skulle vräkas.

– Barnen grät vid köksbordet. Men jag hade förhandlat med banker förr, ordnade upp det och hon fick bo kvar. Hon sa till mig att ”men du har ju inte tjänat en krona” och jag sa ”du får ju bo kvar”. Man måste tänka med hjärtat och inte bara i pengar. Vi är människor och det är inte dammsugare vi säljer till folk.

Vad är skillnaden mellan att vara mäklare i dag och mäklare 1996?
– Det var enklare då. På jobbet skrattar de åt mig för att jag bara behöver gå fram till skrivaren så stannar den… Men ja, att få in uppdrag och kunder och förmedla och så vidare har aldrig varit några problem, men i dag är så mycket digitalt och det ska gå så fort i alla system allt ska in i. Kanske är jag lite gammalmodig men kan tycka att det är lite för mycket, man hinner ju inte träffa folk för allt ska vara via sms och mejl. Folk pratar ju knappt med varandra.

Katarina Bufvers menar att hon hann med mer förr i tiden, trots allt det som i dag ska föreställa vara hjälpmedel, och tycker också att yngre mäklare ibland verkar rädda för att lyfta luren.

– När någon får ett argt mejl säger jag ”ring upp!”. Du kan inte läsa nyanser i ett mejl och det går att vända en arg kund till en trevlig kund med ett samtal. Då ttittar de på mig och funderar på om jag menar allvar, haha.

Hon tittade för inte länge sedan på en kund och räknade ut att de skickat 392 mejl till dem.

– De tittade visserligen på väldigt många hus men det är mejl och påminnelsemejl och uppföljningsmejl och man blir ju galen på alla mejl. Jag skulle bli tokig om jag var den kunden. Det är för opersonligt.

I samband med att Katarina Bufvers och hennes två kollegor startade Mäklarhuset i Sundsvall blev de arbetsgivare, när en tjej kom och bad att få göra praktik hos dem.

– Javisst, sa vi då. Sen meddelande hon att hon tänkte vara kvar efter att hon avslutat utbildningen. Javisst, sa vi då också. Vi har aldrig haft en annons ute, men praktikanterna har blivit kvar så nu är vi 14 på kontoret. En stabil arbetsgrupp som trivs väldigt bra tillsammans där det är roligt att komma till jobbet.

Hon menar att det är en balansgång, att många drömmer om att driva eget men fortsätter att mäkla 100 procent och glömmer bort att vara chef också.

– Det går inte. Nu har vi en vd som inte ska mäkla utan ta hand om personalen.

En stark drivkraft är att personalen ska må bra, eftersom, som hon säger, om folk trivs kommer det ena med det andra.

– Det är kul att tjäna pengar men det är inte högst på min lista.

Apropå pengar, hur betalar du dig själv?
– Jag har en fast lön.

Hur mycket tjänar du?
– Jag säger som pappa sa, jag tar ut så att jag klarar mig. Folk säger att jag är som han och kommer att jobba tills jag stupar.

Ibland, säger hon, tänker hon på faktumet att hon är 62 år, särskilt när folk frågar när hon ska gå i pension.

– Jag vill inte ha pension, jag vill ha passion! Det är fortfarande kul att jobba. Kan väl kanske tänka mig att trappa ned lite om några år… hur det nu ska gå till. Jag tar ett år i taget. Min man säger att jag inte har någon självinsikt vad gäller arbetstid så det är ingen idé att diskutera. Jag brukar säga på jobbet att de får säga till när de inte orkar ha mig där längre, att nu får du sluta.

Däremot har hon kommit på ett sätt att koppla av – gå uppför berg. Det var efter en resa på Sidenvägen i Kina med ett stopp vid berget Muztag Ata som tanken kom, efter att ha ridit på hästar på 5000 meters höjd.

– Man blev religiös, så vackert var det. Och då tänkte jag att jag måste upp på ett berg.

Efter viss research landade beslutet på Kilimanjaro, Afrikas tak, och för tre år sedan blev det av. Ett halvår senare blev det Kaukasus högsta berg Elbrus. Och i skrivande stund är Katarina Bufvers på väg till Kiruna för att gå upp för Kebnekaise.

– Att se hela Afrika runt sig, eller hela bergsmassivet i Ryssland, det går inte att beskriva hur vackert det är. Jag kände att jag ju måste gå upp för Sveriges högsta berg också när jag ändå är på gång.

Det de flesta sannolikt skulle betrakta som en ganska arbetsam insats är alltså hennes avkoppling.

– Man får energi, och man kan verkligen inte hålla på med telefonen. Och familjen ställer upp – min man säger att ”åk du”. De får väl lugn och ro när jag inte är hemma och driver olika projekt, haha. Äldsta sonen har sagt att han aldrig ska bli mäklare, men nu börjar han ändå fundera…

Hon säger att yrket är oerhört fritt även om det är mycket att göra. Man kan till exempel bestämma sina tider själv; förr var hon på jobbet redan klockan sex men den tiden är nu upptagen av en lång hundpromenad. Men hon skulle ändå önska sig ungefär 30 timmar om dygnet istället för 24.

Att Katarina Bufvers trots denna brist på timmar är framgångsrik i det hon gör visades inte minst 2017 när hon nominerades till Ernst & Youngs ”Entrepreneur of the year” som arrangeras årligen i drygt 60 länder.

– De kom hit och intervjuade mig och det var fullt pådrag när jag gick vidare till nationell final i Stockholm som en av tio i hela Norrland. Det var 400 nominerade i hela landet. Jag vann förstås inte men det var otroligt kul att få vara med och få den uppskattningen – att någon nominerat mig!

Vad gör du om du upptäcker att en kollega gör fel?
– Pratar med kollegan omgående och så rättar vi till det.

Och om personen gjort det med flit?
– Det har jag faktiskt varit med om en gång. Vi hade en anställd som vi anmälde till både polisen och FMI, det var en fullständig katastrof som drabbade tredje part. Den mäklaren har inte kvar sin registrering i dag.

Vilket är ditt bästa råd till färskingar i branschen?
– Att inte glömma bort den personliga kontakten med människor. Man får inte tappa det.