Amorteringskraven i kombination med övriga kreditrestriktioner har under en lång tid varit ett bekymmer för huvudstadsregionen. Hyresmarknaden är sedan länge svårtillgänglig och som en konsekvens av det skärpta amorteringskravet har det även blivit radikalt svårare för bostadssökande att etablera sig i det ägda beståndet.
Det här är en problematik som har direkt negativ påverkan på stora delar av landet och som i synnerhet bromsar in Stockholms potential och dragningskraft i relation till unga.
Professor Lars EO Svensson påvisade nyligen i en rapport att amorteringskraven och den övriga kreditåtstramning som Finansinspektionen genomdrivit har införts på felaktiga grunder. Amorteringskraven har ingen betydande samhällsnytta men får stora individuella och samhällsekonomiska kostnader.
Hans beräkningar pekar på att dessa starkt försämrat möjligheten för människor utan hög inkomst och förmögenhet – inte minst unga – att efterfråga en bostad. Utan amorteringskraven och frivilliga amorteringar skulle den genomsnittliga enrumslägenheten i Stockholms kommun ha medfört en boendebetalning på 6 700 kronor per månad. Amorteringskrav på nästan 6 000 kronor per månad höjer denna summa drastiskt till hela 12 600 kronor per månad.
En ung person med utbildning och jobb som kunnat spara ihop till kontantinsatsen skulle utan amorteringskraven kunnat få lån och köpa sin första bostad vid en månadsinkomst på 25 000 kronor i detta exempel. Men amorteringskraven har höjt gränsen för att få lån till en månadslön på minst 35 000 kronor.
Det är egentligen tillräckligt illa för att helt på egna meriter tala för att åtminstone det skärpta amorteringskravet ska dras tillbaka.
Dessvärre innebär amorteringskraven också att hushåll beläggs med ett tvångssparande som minskar deras ekonomiska flexibilitet. Stockholms Handelskammare befarar att det kan få till konsekvens att exempelvis hotell, restaurang och detaljhandel kan få en svårare återhämtning när coronasmittan lägger sig, samhällslivet normaliseras och kunderna återvänder.
Det innebär att hushållen har svårt att upprätthålla sin konsumtion, eftersom amorteringarna begränsar handlingsutrymmet, vilket innebär färre kunder som kan efterfråga hotellrum, restaurangmat, taxiresor eller biljetter på tåg, flyg, färja eller buss.
I återhämtningsfasen kommer varje krona i köpkraft vara viktig för att de branscher som just nu blöder ekonomiskt ska kunna hämta ikapp sina underskott.
I valet mellan att upprätthålla ett påtvingat tvångssparande – som dessutom innebär förhöjda makroekonomiska risker – eller att skapa ekonomiskt utrymme för att upprätthålla konsumtionen och rädda jobben i en viktig sektor så borde beslutet vara givet.
Regeringen kommer att behöva leverera ett större stimulanspaket för att öka kundernas köpkraft och ge sektorerna som är beroende av privat konsumtion större ekonomiska marginaler för att kunna ”jaga ikapp” de underskott som samlats på hög under krisen.
I ett sådant paket bör amorteringskravet sänkas till 1 procent för alla. Det är en åtgärd som kostar staten noll kronor och som kan ge positiva effekter på så väl kort sikt i form av ökad handel som på längre sikt i form av större rörlighet på bostadsmarknaden.
Det kommer att krävas en bred och modig reformagenda som adresserar de akuta problemen, att företag dras med stora underskott, och samtidigt har positiva effekter på längre sikt i form av att öppna upp bostadsmarknaden för unga som är nya i yrkeslivet.
En tillbakadragning av det skärpta amorteringskravet är en sådan reform och därför är det synnerligen motiverat att gå fram med en förändring så snabbt som möjligt.
Det kommer att vara helt nödvändigt för Sveriges återhämtning, utveckling och företagens långsiktiga konkurrenskraft.
Daniella Waldfogel, näringspolitisk chef, Stockholms Handelskammare
